Mitt liv som Sanna

Ibland när jag är ensam och har massor av tid att tänka på, brukar jag tänka massor på hur jag vill att mitt liv ska se ut flera år fram. Jag och Andreas har helt klart samma mål med våra liv, vi vill exakt samma saker och det är väl därför det känns så bra med oss, hur mycket vi än bråkar eller tycker olika om saker så löser vi det för vi har liksom bara bestämt oss för att det alltid ska vara vi. När jag började träffa Andreas för ungefär fem år sen så visste jag direkt att det var honom jag ville dela resten av mitt liv med, det låter kanske jävligt tidigt jag var ju bara 19 år ( nu låter jag gammal också) men jag bara visste. De flesta som är 19 år tänker kanske inte så eller på det saker jag tänkte på, då är det nog mest fest som gäller. Andreas är en person som jag känt som liten och som alltid alla vetat vem han är och under högstadiet tror jag inte vi sa ett ord till varandra. Men sen helt plötsligt så var han bara där och då trodde jag aldrig att vi skulle gå så här långt och ha tre barn och drömma om hur vi vill ha det i framtiden.

Andreas vill helst bo i hus nu, han vill ha ett hus men det får vänta tills jag är klar i skolan och fått jobb. Jag siktar på att vara klar i skolan nästa sommar och hoppas verkligen att jag gör det. Men vi har redan bestämt hur vi ska pussla ihop det hela med två barn som ska vara hemmas med, denna gång kommer Andreas få vara lite pappaledig i alla fall. När jag sen fått ett jobb och blivit fast anställd ska vi leta efter ett hus, vi sitter redan nu och drömmer. Andreas vill väldigt gärna bo i sylta där min mamma bor, inte för att just hon bor där, mer för själva lugnet som är sylta, nära till vatten, bra skola och dagis och på vintern finns en perfekt liten backe att åka pulka i man behöver liksom inte vara orolig för att släppa ut barnen. Jag tycker också om sylta väldigt mycket men kan väl tänka mig att bo kvar i bro. Vi flyttar nog i alla fall inte längre än kungsängen, sorry pappa :) men när körkortet är klappat och klart så kommer vi mycket oftare jag lovar.

Om ungefär två år står vi förhoppningsvis på min farbrors brygga i Eskilstuna eller i en kyrka och gifter oss, Andreas tror att han ska få vara med och bestämma hur min klänning ska se ut, det kan ju han få tro haha. Men vi vet i alla fall att vi vill det, nu skulle ju inte sitta helt fel men man vill ha lite pengar sparat så man kan få ett fint bröllop också. Vi vill åka på massor av resor tillsammans och bara mysa och ha det kul, vi drömmer om resor ofta.

Om några veckor har vi två bebisar hos oss, helst nu får de komma. Vi längtar massor och jag kan knappt vänta tills alla våra barn är så stora så att det blir fotbollscuper, innebandymatcher, ridlektioner och träningar i alla dess slag. Både jag och Andreas längtar ganska mycket till det tror jag, tror till och med att Andreas vill bli tränare åt något lag om nu våra barn väljer att spela i lag. Det är så mysigt att få ligga och drömma om sånt, om hur det kan se ut i framtiden. Det är mysigt att ligga och prata med Andreas om det, hur vi ska bygga och renovera och åka på matcher och träningar och uppvisningar. Vi är nog ganska mogna 23 åringar jag och Andreas fast vi har några vänner med barn och barn som är på väg som tänker lika så det kan ju vara därför. Så hoppas vi att vi kommer ha det i alla fall, Lovely!! Tänka sig att man kan hitta någon så tidigt i livet som vill samma saker som en själv, det är när vi pratar om det som jag också inser att jag inte kunnat få ett bättre liv, jag har inget som jag ångrar. Jag är 23 år och har världens finaste pojkvän som har gett mig världens finaste dotter och som snart har två underbara pojkar i famnen, hur kan man ha sådan tur? Jag hoppas jag får ha det så här bra länge, länge, länge!!!!

Jag älskar min familj så himla mycket!







Det finsate jag har.