Mitt liv som Sanna

Just nu i skrivande stund ligger jag och Andreas på ett sjukhusrum på ks. Det är väl så där eftersom att vi var här för mindre än två dagar sen. Jag ska säga på en gång att pojkarna mår toppen det är mig dem har koll på, jag har tendenser till eller om jag har det, ingen som vet riktigt havandeskapsrgiftning, inte så bra. Läkarna är kluvna, jag läcker protein i urinen men mitt blodtryck går upp och ner som en jojjo och blodproverna ser bra ut så dem vet inte hur dem ska göra. Jag mår piss och det spelar nog in en del också. Jag är trött ledsen, känner mig konstig, vill bara att killarna ska få komma ut till oss. Vi har alltså legat inlaggda två gånger denna vecka och jobbigast är det för thyrA, hur förklarar man för en 3 åring när man gång på gång åker till sjukan men kommer hem utan brorsorna som hon säger. Hon är mest arg på mig och det är förståeligt men så jobbigt. Det är min barnmorska som skickat in mig den här veckan och igår var första gången vi fick träffa en läkare som verkligen hade något innanför pannan, han tyckte inte att det fanns någon anledning att ha kvar pojkarna i magen och vänta tills jag blir riktig dålig, jag höll på att börja gråta av lycka ska detta äntligen ta slut, ska vi få komma hem till thyra med två fina pojkar och ska vi äntligen få hålla våra små och lukta och gosa med dem? Vi hoppas att alla läkare håller med och i så fall är det här sista dagarna med denna mage, vet ni jag gråter faktiskt av lycka!!!! Men med vår tur vet jag också att vi lika bra kan bli hemskickade igen hoppas hoppas att vi får se pojkarna snart. Vår vän Cina jobbat natt på avdelningen här så vi blir väl ompysslade och faktiskt har vi tur med personalen här, härligt. Nu var läkarn här precis och sa att det inte blir någon igångsättning idag men vi blir kvar här i alla fall över helgen, ja då blir man less igen då!